”Jag läste innehållet femtio gånger i rad”

För en del som lever med svåra matallergier övergår den befogade oro många känner inför att få en allergisk reaktion i ångest som tar över vardagen. För jordnötsallergikern Emmie blev räddningen ett besök hos en psykoterapeut – som gav henne övningar att jobba med.

Det räckte med att hon gick förbi nötavdelningen i en vanlig mataffär för att ångesten skulle komma smygande. Att ta i en försluten påse nötter eller jordnötter var helt otänkbart.

– Jag läste på innehållsförteckningen ett femtiotal gånger både innan jag åt, medan jag åt och när jag var klar. Ofta slutade det med att jag inte vågade äta alls, säger Emmie, som bor utanför Växjö.

Hon har sedan barnsben flera olika allergier, bland annat mot jordnötter, nötter och sojaprotein. Men det är jordnötsallergin som kan ge svårast reaktioner. Ett tiotal gånger har hon fått åka ambulans till akuten. Många gånger har hon också varit nära att åka dit.

– Det är otroligt läskigt när det händer, omvärlden försvinner och jag har svårt att be om hjälp. Därför kommer paniken redan när det börjar svullna och klia i halsen – och ju mer panik jag känner desto fortare går förloppet. När jag led av ångest kunde även små reaktioner leda till ett slags panikångest som liknade en akut reaktion, eftersom rädslan gjorde att hjärnan spelade mig ett spratt, säger hon.

Som liten hade hon det tufft i skolan. Mycket beroende på att det hos omgivningen saknades kunskap och förståelse för hur det är att leva med matallergier, menar hon. De andra barnen kallade henne ”allergitjejen”, eftersom hon då och då blev hämtad i ambulans.

Hon började till slut få panikattacker och utvecklade tvångstankar. När hon var 15 år och inte längre vågade äta maten som hennes föräldrar lagat insåg hon och hennes föräldrar att de var tvungna att söka hjälp för att komma till rätta med ångesten. Via barnpsykiatrin träffade hon en psykoterapeut, som fick henne att börja arbeta med tvångshandlingarna.

Emmie fick olika delmål att öva på hemma, till exempel att äta en måltid där hon bara fick läsa på innehållsförteckningen 20 gånger i stället för 50 – för att till sist bara få göra det en enda gång. Även hennes föräldrar fick hjälp och övningar från terapeuten, för att inte sporra tvångsbeteendet.

– Till slut köpte terapeuten en kladdkaka som hon visste var garanterat fri från allergener som jag fick i uppgift att äta under vårt möte utan att läsa på innehållsförteckningen alls. Det var fruktansvärt och jag kände en otrolig ångest just då, men det gick till slut och kändes väldigt bra i efterhand.

I ett och ett halvt år gick hon i terapi. Och sakta men säkert började ångesten och tvångshandlingarna försvinna. Idag, elva år senare, kan hon fortfarande ibland känna oro – men i princip bara om hon råkat få en allergisk reaktion.

– Den tanke som kommer vid alla reaktioner – ”tänk om jag inte klarar mig den här gången” – dök tidigare upp inför varje måltid. Då hade jag inget sätt att tackla att det hela på. Men nu när det börjar klia i halsen kan jag avvakta och se hur det utvecklas, om jag måste ta min adrenalinspruta och åka till sjukhuset eller om det stannar vid just klåda.

Vad är ditt råd till andra som lider av oro och ångest till följd av svåra allergier?

– Att inte gå och ha ångest för länge, utan att söka hjälp tidigt. Jag tror att den blir lättare att jobba bort då. Jag sökte hjälp lite för sent och därför tog det lång tid för mig att bli bättre.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den oro som många med svåra matallergier lever med grundar sig i en verklig risk för att få en allvarlig reaktion, menar hon. Något som gör det hela mer komplicerat, eftersom oron på det sättet delvis är befogad. Att omgivningen har tillräckligt med kunskap om matallergi är ett sätt att minska den befogade oron, men när oron börjar begränsa hela livet behövs en annan sorts hjälp.

Pinita Rodriguez Nyqvist är legitimerad psykolog och psykoterapeut, och arbetar med barn med svårare matallergier på Sachsska barn- och ungdomssjukhuset i Stockholm. Det finns en skillnad mellan befogad oro och oro som begränsar livet mer än nödvändigt, menar hon. På psykiatrispråk kallas det generalisering.

– Det innebär att en helt befogad oro för att råka få i sig till exempel nötter övergår till oro även för att äta en bulle, trots att den inte ska innehålla några nötter, och kanske även för att gå till ett fik där det kan ligga bullar, eller hem till kompisar. Då har oron blivit mer generell än den behöver vara.

Matallergi och oro är därför en svår balansgång och något man måste vara ödmjuk inför, menar hon.

Emmie är idag 27 år, har en liten son och är tacksam för den hjälp hon till slut fick. Hon har skrivit om sina erfarenheter i en blogg och även med i ett nätforum för nötallergiker, där hon ibland ger råd till andra med svår ångest om att söka behandling.

– Om jag inte fått den hjälpen hade jag inte vågat leva ett vanligt liv idag. Det är inte alla som utvecklar en sådan oro som jag gjorde. Men vi behöver prata mer om hur det är att leva med svåra matallergier – och det behövs mer forskning om det, så att fler som behöver kan få hjälp, säger hon.

Vill du läsa mer om vad du kan göra för att hantera allergirelaterad ångest? Här kan du läsa en intervju med Pinita Rodriguez Nyqvist, legitimerad psykolog och psykoterapeut, och Lisa Breitholtz, legitimerad psykolog kbt-terapeut!